På väg mot fjällen

I slutet av juli for vi iväg mot Arjeplogs fjällvärd. Äntligen var jag fri från arbetet! Nu skulle vi fiska öring i vår vackra fjällvärd. Efter en lång resa så kom vi upp till Adolfström sent på kvällen. En kopp kaffe, ett par mackor och så i säng.

På morgon så sken solen från en molnfri himmel. Snabbt så packade vi ihop grejorna, femton kilo var. Ganska lagom om man ska vandra i fjällen, utan att ta ihjäl sig. Helikoptern var beställd till tidigt på morgonen så det var bråttom.

Ahatjärnarna

Efter en kort flygtur med helikoptern så landade vi vid Ahatjärnarna. Tjärnarna ligger som ett pärlband ner genom dalen, förbundna med varandra genom en liten bäck med kristallklart vatten. De två första ligger på kalfjället och den dominerande fiskarten i dessa är röding, längre ner så tar öringen över. På kvällen så testade vi tjärnarna, men det enda vi fick var öring på tre hekto och neråt. Inget att bli upphetsad över, alltså! Jag vet inte om tjärnarna har större fisk, men vi fick då inte någon.

Under vandringen ner efter dalgången nästa morgon så mötte vi ett par sörlänningar som verkade rätt nöjda med fisket. De hade fått några fyra hektos öringar på spinnare och såg fram emot rödingfisket i de högre belägna tjärnarna.

Vandringen ner efter dalgången var förhållandevis problemfri. Frånvaron av stigar, gjorde att vi var mer beroende av kartan, än vad som brukar vara fallet när man har en stig att följa.

Ahatjärnarnas dalgång är vacker. Landskapet är öppet med fjällbjörkdungar som klamrar sig fast på kullarna omgivna av kalfjällets hedmarker. Längre ner så blir dalen mer bördig och några av vår fjällvärlds vackraste orkidéer växer vid den sista tjärnen.

Fiske i öringtjärnen

Vi nådde ner till Ahasjön på eftermiddagen och kokade en kopp kaffe vid en porlande bäck som rann ut i Ahasjön. Medan vi drack en kopp kaffe kokad på det kristallklara vattnet från bäcken, tog vi oss tid att njuta av landskapet vid stranden av denna vackra sjö högt uppe bland Arjeplogsfjällen. Öringarna vakade på den spegelblanka sjön medan vi sakta sörplade i oss det svarta kaffet.

^{Det kristallklara vattnet från bäcken
smakade som gudarnas nektar, jämfört
med klorerat kranvatten.}

Vid bäckens mynning så svärmade dagsländor, som ett litet moln av genomskinliga vingar och små gula kroppar som dansade en dag, för att sen dö och bli uppätna av hungriga öringar. Allt för att säkerställa att nya sländor dansar sin dans nästa sommar.

^{På den mörka vattenspegeln
sprider sig, vakringarna sakta.}

Vi fortsatte vandringen över fjällhedarna tills vi vid kvällningen kom fram till en tjärn där man nästan kunde se Huldran skymta i dunklet under dvärgbjörkarnas skugga. Vi slog upp tältet på en liten kulle intill detta trolska vatten.

Vakringarna som spred sig över ytan i sommarkvällen, gjorde att vi inte tog oss tid med någon längre paus vid lägerelden. Fisket visade sig vara det bästa hitintills och vi somnade till nattens ljud, nöjda med dagens äventyr.

På vandring mot BarrasJåkkå

Nästa morgon vaknade vi till regn och blåst. Så fort vi fick en gnutta solsken och tältet torkat, fortsatte vi vandringen mot Barasjåkkå. Efter några km så kom vi upp på Kungsleden som går mellan Ammarnäs och Adolfström. En lättgången sträcka som avverkades på någon timma.

Vi slog läger vid Barasjåckås skummande forsar. På andra sidan hade några sörlänningar slagit upp sina tält på en åsrygg. Ett utsatt läge, skulle det visa sig dagen efter. Efter en ordentlig middag, så somnade vi till regnets skvalande mot tältduken.

Tidigt morgonfiske

Morgon, jag vaknar och känner att något har ändrat sig sedan igår. Regnet har slutat! På med stövlarna och ut ur tältet. Solens strålar skiner ner över glittrande regnvått gräs. Jag tar med kåsan och går ner till älven. En kopp iskallt älvvatten rinner ner i strupen, medan jag studerar hur naturen vaknar upp till en ny dag.

Mittemot stiger en karl ut ur ett av tälten på kullen och pissar medan han kisar mot morgonsolen. Trots att avståndet mellan oss är flera hundra meter, så kan man av kroppshållningen sluta sig till att han också njuter av morgonen.

Jag går upp till tältet igen, viker undan tältfliken och tittar in. Nä, kompisen sover för fullt. Om man skulle göra ett försök på Barasjåckås öringar. Jag tar och plockar ihop grejerna och vandrar ner till stranden. Byter fluga några gånger, ingenting. Jag går uppströms nån eller några km. Inte ett napp. Men vad gör det solen skiner över en ny strålande dag.

Frukost och fiske

Går tillbaka till tältet efter det fruktlösa fisket och sätter sotpannan på elden. Kaffedoften som sprider sig över nejden väcker upp Micke som yrvaket tittar ut ur tältet. Vi käkar frukost i solskenet och medan markerna torkar upp så planerar vi var vi ska fiska idag. Barasjåckå eller tjärnarna i närheten. Vi bestämmer oss för Barrasjåkkå, trots att jag inte fått något.

Jag byter från e-12:a till Klinkhammer och en öring krokas i första försöket. Den lilla öringen släpps fri efter en odramatisk drillning. Vi fortsätter fisket och i vart och vart annat kast så sitter en liten öring på kroken. Kanske den större öringen finns i selen högre upp. Sagt och gjort vi tar och vandrar uppströms och prövar selen men inte, fisken är lika stor eller snarare liten. Vädret börjar slå om till regn och blåst när vi går förbi ett litet fall.

^{Barrasjåkkå har en stor fallhöjd från
källan i Gavajaure, till utloppet i Laisälven.}

Storöringen

Vi fortsätter fisket och jag fångar och släpper tillbaka ett okänt antal öringar mellan 2 hg och upp till ett 1/2 kilo. Blåsten tilltar hela tiden och till slut fiskar vi hård kuling. Min fluga dras försiktigt ner av en öring, en liten vakring syns på ytan. Jaha tänker jag, en liten skit igen. Nä kanske ändå en kilos, nä va in i helvete! Rullen snurrar så den nästan skär ihop när öringen rusar. Jag försöker att få kontroll på den genom att bromsa rullen med handen. Plötsligt så visar sig öringen i ytan. Den är stor, Riktigt stor.

Det är ju en meter öring ropar Micke från stranden när öringen med full kraft bryter vattenytan. Det är en imponerande fisk som kämpar för att komma loss. Ska tafsen hålla tänker jag när kampen böljar fram och tillbaka. Tiden har upphört att finnas till. Det enda som finns är jag, fisken och forsen. Den börjar bli trött, tar och gör en sista kraftansträngning. Den vänder snabbt ner mot forsen. Nä, inte ner i forsen då är fisken förlorad! Jag lyckas nästan vända den vid en stor sten precis på nacken. Men helt plötsligt släpper den, tyngden är borta. Den magnifika fisken har återfått friheten.

Men jag kände mig inte ledsen, tvärtom. Här hade jag kämpat med en av Barrasjåkkås stora öringar. Jag skulle aldrig tagit livet av en så magnifik öring. Minnet av kampen med storöringen räcker livet ut. Jag kollade tafsen men den var hel. Kroken hade gått av. Kamasans krok hade knäckts av kampen. Tafsen får mer än godkänt. 0.20 mm och den höll för en av Barrasjåkkas storörigar, inget dåligt betyg för Whychwoods tafsmaterial. Hemma gör jag en rekonstruktion för att komma underfund med gåtan: Varför brast kroken? Jag tror att jag har svaret. När fisken simmade neråt och jag försökte bromsa den så vreds krokskaftet nittio grader horisontellt eller mer i krokböjen i förhållande till krokspetsen. Till slut brast kroken på sin svagaste punkt.

Jag vänder mig om mot fiskekompisen och säger att det var häftigt att ha på en sådan fisk. Synd bara att kampen var så kort. Kort? säger han. Du har hållit på i tjugo minuter!

Han fortsatte att fiska efter det här, men för mig var fisket slut för dagen. En eld, en kopp varmt kaffe och en stund att fundera kring dagens fiske var vad jag kände för.

Efter kaffet gick vi tillbaka till lägret för att laga mat. Vilket inte var det lättaste när vinden nådde stormstyrka. På andra sidan om älven så blåste tälten sönder av stormen. Vinden nådde tjugofem sekundmeter och i kastbyarna betydligt mer. Efter att snabbt ha slängt i sig en värmande middag så somnade vi in med tältduken smattrande i vinden. Den natten var inte nådig mot den som inte hade ett bra krypin. Regn och storm, det enda som fattades var väl hagel.

Vandringen tillbaka

Nästa dag grydde, med bättre väder än föregående kväll. En snabb frukost och så iväg. Efter en tre km där vägen bara gick uppför så var det bara nerför ända till Bäverholmen. Den sista biten gick genom ett naturreservat med flera hundra år gamla furor. Det kändes på nåt sätt som att komma hem när vi vandrade genom den orörda skogen.

En fika i den gamla gästgården när vi kom fram till Bäverholmen, satt fint. På Bäverholmen kan man hyra sig en stuga eller ett rum i gästgiveriet. Ett fint ställe för hela familjen, eller för den som vill fånga en storöring. Men kanske inte vill utsätta sig för några större strapatser.

^{Vi lämnar Bäverholmen på väg mot
Adolfström.}

Bordsgrannarna hade fått en öring på tre och ett halvt kilo föregående kväll och det var nog inte den största som simmade i Laisälven eller i sjön.

Efter en kort båttur med en trevlig båtkarl över sjön Iraft, med vita gäss på vågorna. Så nådde vi Adolfström, där vi lämnat bilen intill helikopterplattan. Trots att det varit en upplevelse utöver det vanliga, så var det skönt att sätta sig i bilen, på väg hem till Luleå.

^{Flugfiske i Arjeplogsfjällen 2001 © Jan Nylund 2001}