Vi var upp och flugfiskade i Sitoätno i början av juli. Vårfloden höll just på att sjunka undan när vi axlade ryggsäckarna och vandrade upp efter jokken. Stigen vi följde upp efter jokken försvann så småningom och det blev till att klättra i branterna utefter älvsidan. En gång så var det faktiskt nära att vandringen slutat lite snöpligt, när jag höll på att tappa balansen i en hög brant. Men efter att ha kämpat oss fram i ungefär en 5-6 km fågelvägen så hittade vi en bra plats att slå upp tältet på.

Efter att ha slagit upp tältet, tagit en kaffe och smörgås, så vandrade vi upp efter jokken för att fånga storöringen på fluga. Ett litet lugnvatten hade fångat mitt intresse en bit uppströms. Det var en udde som sköt ut i älven och bakom den så hade det bildats ett litet bakvatten.

Jag satte på ett guldhuvud på tafsen och kastade ut. Jag följde övre delen av tafsen med blicken när det plötsligt blev ett ryck, följt av mitt motryck som krokade öringen. Det tog ett tag innan jag hade fått kontroll på den vilt kämpande fisken. Men efter att Micke kommit med håven så var öringens öde beseglat. Då visste jag inte det, men det skulle visa sig att denna fisk på ett knappt kilo skulle bli resans största öring.

^{Sitoätno med fjäll i bakgrunden}

Det verkar som Sitoätno har ett gott bestånd av mindre öring, men inte så många av lite större storlek. Fast det var lite coolt att fiska med Sarek i bakgrunden, trots det mediokra fisket.

Nästa dag så vandrade vi upp efter Sitoätno en 7-8 km och fiskade av älven, både på längden och tvären, utan att få någon större öring. Ett tag fick jag upp hoppet om större fisk, när det började kläcka gul forsslända. Men det visade sig vara ett falskt hopp, för om något så verkade fisken som tog på forssländans nymf vara ännu mindre. Så efter att ha haft ett rådslag vid lägerelden bestämde vi oss för att vandra tillbaka mot civilisationen dagen därpå.

Vandringen tillbaka började med strålande solsken och avslutades med regn. Regnet var faktiskt efterlängtat efter att ha vandrat kilometervis över skog och myr, med bromsar och mygg surrande runt mitt svettiga ansikte. Stigen som vi hittat var tidvis övervuxen och snårig, med fallna träd som blockerade framfarten. Några bäckar som rann ner mot Sitoätno var lite svåra att forcera, men vi fick en efterlängtad chans att släcka vår törst i det strålande solskenet. Men till slut efter stora strapatser och vedermödor, nådde vi äntligen den efterlängtade  parkeringen. Jag fick nu, ta igen mig en liten stund intill hängbron medan Micke fiskade i forsen.

Efter att Micke dragit upp några små öringar och jag vilat upp mig lite. Bestämde vi oss för att åka till Årrenjarka för en liten matbit som vi verkligen gjort oss förtjänta av. Vi avnjöt en god måltid i Årrenjarkas restaurang serverad av en trevlig flicka som gjorde besöket än mer minnesvärt. Sedan så fortsatte vi mot Kvickjokk som ligger naturskönt, där två älvar möts innan de rinner ut i den stora fjällsjön Saggat.

^{Saggat vid Saggatfors}

I Kvikkjokk såg vi några fiskar som vakade i älven, men alldeles för långt ut för våra flugspön. Utan båt som vi var, bestämde vi oss för att åka hemåt och pröva fiskelyckan på vägen hem. Vi stannade bland annat till vid Saggatfors som ligger där Saggat rinner ut i Tjåmotisjaure. Men inte förrän vi nådde en bro som sträckte sig över ett sund mellan två sjöar så såg vi fisk som vakade efter sandsländor som kom flytande på vattnet. Micke prövade flugfisket med en torr sjösandslända som han lyckades kroka några fiskar på, innan vi vände nosen på bilen hemåt.

^{© Jan Nylund 2007}